I 30-talets Sverige rådde ekonomisk kris och depression. Flera yrkeskategorier drabbades och även konstnärer. De behövde arbete och arbetstillfällen. 1932 tillträdde en ny socialdemokratisk regering med Per Albin Hansson i spetsen. Kulturens roll i samhället betonades och att den skulle finnas till för alla.  Ecklesiastikministern Arthur Engberg drev fram en teaterutredning som ledde till Riksteaterns bildande 1933. Han ville också att konsten skulle bli tillgänglig för de breda folklagren. 1936 tillsatte han en statlig utredning och i direktiven framhölls att konstnärer i högre grad än andra samhällsgrupper drabbats av den ekonomiska krisen, och att det vore en samhällelig angelägenhet att förbättra konstnärernas villkor och arbetsmöjligheter. Man föreslog att ett visst belopp borde avsättas för konstnärliga utsmyckningar vid varje nytt bygge. Man framhöll också att konsten hade en ”folkuppfostrande” betydelse. Så beslutade Riksdagen 1937 att 1% av byggnadskostnaderna i fortsättningen ska avsättas för konstnärlig utsmyckning. Konstnärerna fick arbete och folket konst.

En rekommendation - ingen lag
Den så kallade 1% -regeln blev i praktiken varken en regel eller en lag utan en rekommendation. Vilka byggnader som avsågs var också en bedömningsfråga. Statens konstråd kunde egentligen inte realisera planerna på 1% förrän på 1980-talet eftersom det var först då som konstrådets anslag för konstnärliga utsmyckningar motsvarade en procent av de statliga byggnadskostnaderna. Men det viktiga var att regeln blev norm för både kommuner, landsting och privata aktörer. Idag efterföljs rekommendationen med olika variationer i länets kommuner. I en del fall ligger man över och i en del fall något under 1% av byggnationskostnaderna.

Folkhemmets konst
Tillkomst och placering av den offentliga konsten mellan 1930-tal och 1970-tal i Sverige är tydligt förknippad med den period som beskrivs som det svenska folkhemmets uppbyggnad då många bostadsområden byggdes. Offentlig skulptur i anslutning till bostadshus bidrog till att höja statusen på områden. Merparten av de konstnärer som verkade i det offentliga rummet under perioden var män. Man kan till och med prata om ett manligt monopol eftersom det även rådde en manlig dominans bland de som beställde konst. Här dominerar skulpturer av barn, kvinnor och djur som kan sägas skapa en ”kvinnlig hemmets” sfär i området.  I parkerna tillkom flera lekskulpturer för barn upp under perioden. Skulpturer som var och är tänkta att leka på.

Den offentliga konstens roll
Konstens roll i det offentliga rummet har förändrats över tid. I början av seklet pratade man om den offentliga konsten i termer av dekoration och utsmyckningar. På 60-talet frångick man dessa benämningar eftersom konst inte enbart skulle vara estetiskt tilltalande utan också kunde fungera som opinionsbildare. Begreppen offentlig konst och även miljökonst infördes. Med det senare syftade man på konst som tog en hel miljö i anspråk, tex ett torg eller en trappa. 

Idag tar ofta fria aktörer saken i egna händer och sätter upp och skapar gatukonst. Rondellhundar, graffiti, spraymålade schabloner och stickgraffiti är några exempel. Detta är också konstnärliga uttryck i det offentliga rummet. Rätten till dessa uttryck jämförs ibland med rätten till reklam i det fria. Har man bara möjlighet att betala för sig så kan man sätta upp reklamaffischer av olika slag, medan gatukonsten diskuteras i det oändliga.
Vilken roll spelar då den offentliga konsten idag? Den äldre konsten finns kvar som en del av historien medan nya konstverk skapas i vår tids sammanhang. Det är sammantaget en mångfacetterad samling som visas i det offentliga rummet. Ytterst speglar den både vår historia och till viss del värden som demokrati och yttrandefrihet. Jämför man med samhällen som är i avsaknad av demokrati och mänskliga rättigheter blir det tydligt. I sådana länder reses staty efter staty av den som innehar makten. Närvaron av konsten på våra gator och torg möjliggör ett annorlunda möte i det offentliga rummet. Men konsten lever först i mötet med betraktaren. Den som har tid att stanna upp, se och reflektera. 

Text
Rebecka Walan, konstpedagog Stockholms läns museum
Läs mer om den offentliga konstens historia >