Linn Lindström

Kommun: Arjeplog

Titel: Över fjällen, sjöarna och asfalten  - Ett förslag i tre delar

​​​​​​​
​​​​​​​

Skiss 1.
Titel: 1:10000år (Trädet)
Material: Brons.
Storlek: 120 cm hög.
Placering: Längs gångstigen mot Vaukaströmmarna.

Skulpturen liknar på håll en vindpinad tall. Vid närmare anblick ser man att trädets grenverk efterliknar Arjeplogs vägnät. De olika grenskikten är kopierade efter kartor över Arjeplog från olika tidsperioder. De är placerade parallellt över varandra. De raka grenarna representerar samernas flytt- och vandringsleder. Stammen är tänkt som Skellefte älv. En stomme som flutit genom tiden. Trädets skugga är en del av skulpturen. Skulpturens titel hänvisar till spår av bosättningar och jaktplatser i Arjeplogs-området daterade till för ca 10000 år sedan, men skrivet på så sätt som skala på en ritning.

Har man bott på en plats så vet man vägarna, man vet vilken med mest motvind och hur man kan gena. Kanske vet man vem som bor var. Bott vart. Ett gps-minne. Ett sätt att hänga upp historier på, bitar ur ens liv och kanske bär man på andras minnen. För kanske vet man hur folk bott i generationer. När vad kom. När gatuskyltarna också blev på samiska. På de yttersta gren-skikten kan man följa ett samhälles förändring. De rymmer det man minns. De nedre skikten påvisar att innan vägarna kom, var det inte “vildmark” här. Utan kultiverad mark. Att renlavsdominerade tallhedar är kulturlandskap, trots att spåren efter dem varit svårare att tyda. De nedersta grenarna kan ses som en förnimmelse över att någonting funnits på samma plats. Som en arkeologisk utgrävning, fast i tanken.

Jag har tänkt att det är i skuggan det får mötas. Skuggan saknar lager och att det är i skuggsidan som tider blandas. Den snurrar efter ljuset, årstider och förändras efter liv, är en ofrånkomlig del. Den ritar en karta, vars helhet ingen känner, men i delar krokar man sig fast. Skuggan - En karta över tiden på en plats.

Skiss 2.
Titel: Snäckan i berget (Öring)
Material: Brons
Storlek: 35 cm hög, 80 cm lång.
Placering: På toppen av Galdesbouvdda.

Skulpturen föreställer en öring i verklig storlek. Att läsa om Arjeplog är att ständigt komma tillbaka till vattnets betydelse för platsen. Samtida frågor som utbyggnaden av Skellefteälven som påverkar vattenståndet i sjöarna, flodpärlmusslan och vattenlevande djurs förhållanden. Om det vinterfrusna som bilar testas på. Om fisket, ett stort intresse för invånare och turister. Det är också kring sjöar och kärr som fornlämningar har hittats. De rika fisklivet har knytt människor till platsen i tusentals år.

Idéen till skulpturen uppkom också delvis från då jag läste om Laisvallgruvan. “Malmkroppen i Laisvall ligger i horisontellt läge i sandsten”. Alltså i gammal havsbotten. Himmel som vart hav. Placeringen av skulpturen har inspirerats av det lokala initiativet “Top of Arjeplog” där leder runt om Arjeplog märkts ut så att invånare kan turista på sin hemort. Jag såg bilder av topp-rösen,
skulpturer i sig. Jag fick en bild i huvudet, jag såg en fisk ligga där slängd över en sten. Är den upptagen, nedfallen, eller något från förr? Titeln är tagen från boken “Snäckan i berget” av Alan Cutler som handlar om 1600-talets vetenskapsman Nicolaus Steno. “Det som nu är berg måste för mycket länge sedan ha legat under vatten. Fasta kroppar måste en gång ha varit mjuka.” I slutskedet av sitt liv skrev han i sin dagbok: “Vackert är det vi ser Vackrare är det vi kan förstå Vackrast är det ofattbara”

Skiss 3. Titel: (Satellit, Sol, Måne)
Skiss 3. Titel: (Satellit, Sol, Måne)

Skiss 3.
Titel: (Satellit, Sol, Måne)
Material: Brons
Storlek: 90 cm i diameter
Placering: I vattenbrynet nära kyrka.

Skulpturen föreställer en sol och en måne. Solen en kapsel, som ett skal runt månen. Måndelen är målad med reflexfärg. Skulpturen är även tänkt minna om Viking, Sveriges första satellit som skickades upp för att undersöka norrsken. Jag har insprirerats av de vassa förändringar som sker i naturen på platsen. Mellan mörker och ljus, kyla och värme samt vattnet
som höjs och sänks i sjöarna. Jag tänkte att vissa delar av tiden är skulpturen delvis under vatten.

När jag fick veta om det här uppdraget var det december. Det enda jag kunde tänka på var att det var så mörkt i Arjeplog också. Jag såg månen i Arjeplogs kommunvapen och månen i den samiska flaggan. Månen som relief i kyrkans tak. I mörkret blir man en del av rymden. Som en satellit. Fyrverkeri. Kylan håller kinderna på plats, revan mellan ögonen. Det surrar i nyckelbenen och hårsäckarna, naglarna skalar apelsiner. Ett samband mellan en inre atmosfär och översnöade yttre membran, däremellan tjockare mörker.
D-vitaminerna man glömmer att ta. Vänner man inte ringer. Dagarna långa kölappar, när är det vår tur att vakna? Rundgång i ett töcken, sminkar ögonen för att se skillnad på dag och natt. Som överstrykningsfärg. Vägnät,
silvergruva. Platser byter skepnad i våra skallar. Månen har fallit ner i en kokgrop. Där försvinner tiden. I skoterstövlar, potatis och trasiga blad. Men vi är en fenix, vi försvinner och återuppstår. Om hösten är vacker ska vi åter träda in. För utan mörker är inte ljus. Bara så, banalt och cykliskt.

Linn Lindström hemsida >>

Linn Lindström
Linn Lindström