Katarina Pirak-Sikku 15 jan - 24 mars 2020

Adåjakmánno/Januari

”Under många år har jag tecknat den här perioden. Det finns något.
Vad är det där något?
Jag är fascinerad av den stillhet naturen visar upp. De lövnakna grenarna som ibland är snötyngda. Linjerna som blir så grafiska. Det är inget onödigt. Det är naket och krasst.
 
Jag går ut i mörkret utanför Jokkmokks samhälle. Det lockar, det är inte mörkt. Ögonen vänjer sig vid ljuset. Vi är få som går ute i mörkret för att inte säga ingen. Någon skoter kan jag möta. Och hundspann. Jag går eller åker skidor gärna på öppna ytor som sjöar och myrar. Då upplever jag öppenheten. Det är som att tankarna får flyga hur högt och fritt som helst. Det finns inget som de studsar emot. Tanken får försvinna ut i intet. Det är en rätt skön känsla. Och färgerna där i mörkret. Det är inte svart och vitt. Grått, pärlemorvitt, grönt, blått, rosa, ja, ett helt spektrum. Det där något är fascination, tysthet, stillhet, mörker. Det där får mig att känna mig liten. Och mäktig, samtidigt. Ja, och andäktig. De här bilderna ska ses som en studie i mörkret. En studie som har pågått länge och kommer att pågå så länge jag bor här i norr.
 
Katarina Pirak-Sikku har metodiskt och performativt blottlagt det svenska rasbiologiska arvet och de underströmmar av personlig och kollektiv sorg som påverkat den samiska självkänslan. Verket Nammaláhpán (Namnlös) rönte stor uppmärksamhet i konstvärlden 2014, och under 2019 har konstnären genomfört en offentlig utsmyckning på Mittuniversitet i Staare/Östersund. Konstverket heter Vájaldibme (Vandring) och kan ses utomhus och i universitetets entréhall.